HON ÄR HÄR!

Efter att ha blivit klara med vår Walk-In-Closet så tog vi oss an att snygga till lite ytterligare i våra förrådsytor samt bygga en mer permanent installation av nätverket i huset. Jag har ju en del servrar som behöver nås utifrån under dygnets alla timmar plus att huset är stort så det krävs en del tekniskt trolleri för att få allting att fungera. En sak som stört oss ända sedan dag 1 har också varit att vår granne och hyresvärd Kristina endast kunnat nå Internet via en trådlös router belägen inne i vår bostadsdel så det kändes som att en helhetslösning behövde komma på plats. Framför allt som att det var lite si och så med hennes möjlighet att nå just detta trådlösa nätverk. Så jag byggde ett lite snyggare serverskåp för våra grejor samt gjorde en permanent installation av en 50 meters nätverkskabel ända in till hennes vardagsrum så nu ser allt seriöst ut. Parallellt med detta så snyggade Sanna till vårt verktygsförråd genom att använda en del gamla köksskåp och nytänk.

Vi avslutade kvällen med att ta nya veckobilder på Sannas mage och i samband med läggdags så gick vi igenom vad vi skulle aktivera oss med nästa dag. Vi kom fram till att alla måsten var avklarade och att det nu bara fanns några “vill” kvar.

Antagligen kände Sannas kropp på sig detta för runt kl 02.00 började hon drömma att hon hade ont i magen. När hon sen vaknade så upptäckte hon att hon hade ont på riktigt. Hon klockade smärtorna och insåg att de var regelbundna och kom med ganska exakt 10 minuters intervall. Efter detta väckte hon mig och berättade. Vi låg tillsammans och klockade ytterligare tre regelbundna värkar varvid vi beslutade oss för att kliva upp, gå upp till köket och ta en kopp te istället och se vart det hela tog vägen. Efter att Sanna gått uppför trapporna till köket så reagerade hennes kropp och plötsligt fick hon tre värkar på tio minuter istället. Det är vid detta intervall som man rekommenderas att ta kontakt med förlossningen men vi valde att avvakta och se om det bara var tillfälligt, vilket det också var. För varje kommande värk så tog det lite längre tid och efter nån timme så kom de bara var 20’e minut.

Vi bestämde oss då för att gå och lägga oss igen och försöka stjäla lite extra sömn. Om en förlossning nu var i antågande så skulle vi nog uppskatta att vara så pigga som möjligt så vi lyckades faktiskt sova till 09.30, med avbrott var 20’e minut för att ta oss igenom en värk.

När vi gick upp så låg värkarna fortfarande på 17-18 minuters intervaller så Sanna ringde förlossningen och meddelade läget och att de kanske kunde vänta sig vårt besök under dagen. De rekommenderade oss att ta det lugnt hemma tills vi mer kände att det var dags så vi följde deras råd, åt en rejäl frukost och passade på att snygga upp lite hemmavid då man gärna vill att ens hem ska visa sig från sin fina sida när det eventuellt kommer besökas av kattvakt de närmaste dagarna.

Under förmiddagen så fortsatte värkarna vara regelbundna och avståndet mellan dem minskade en aning för varje gång. När vi var nere på 15 minuter mellan värkarna och hemmet var tillräckligt snyggt så packade vi ihop, satte oss i bilen och begav oss mot stan. Vi tänkte att det kanske kunde vara bra om Sanna blev undersökt på BB och om det skulle visa sig att det inte var dags ännu så skulle vi säkert kunna hålla oss sysselsatta i stan eller hemma hos nån vän tills det var mer dags. Skönt att vara nära sjukhuset tänkte vi.

Efter att ha lämnat hunden Kinza till sin ägare Berit så åkte vi vidare ner till Visby Lasarett, ringde på dörren till förlossningen kl 12:47 och satte oss i en soffa att vänta. Vi blev uppropade efter ca 5 minuter och visade till rum 14 där Sanna fick en CTG-maskin på sig som mätte Myrans hjärtljud och hennes sammandragningar. De ville främst se att babyn mådde bra samt att det verkligen var värkar Sanna hade.

Pga att en av mätarna tappade kontakten med Myrans hjärtljud efter halva tiden fick Sanna ligga i nästan två timmar i maskinen. Ungefär halvvägs så ringde hennes föräldrar av en slump för att höra hur det var med oss så de fick sig nog en liten överraskning när de i videosamtalet såg att Sanna låg i en sjukhussäng. Till slut var det dock dags för en barnmorska att analysera kurvorna. Hon konstaterade att babyn mådde fint (puls mellan 130-140 vilket är idealt) och att det faktiskt var värkar som Sanna hade. Nu låg de på ungefär 12 minuters intervaller men vi kunde också se att hon hade en mindre värk mitt mellan varje större som hon knappt märkte av. Barnmorskan frågade då om det var ok att sticka in ett par fingrar och känna på livmodertappen och det var ju självklart ok så hon började undersöka. “Hmmm… den är mjuk och fin i alla fall. Hmmmm… ok. Sådärja. Du, Susanna. Du är fem cm öppen redan”.

Exakt i det ögonblicket så snurrade den även närvarande sjuksköterskan runt 180 grader, öppnade ett skåp, tog fram en sjukhusskjorta, höll upp den och sade “Du blir kvar här” med ett leende.

SANNAS TEXT:

Totta gick ut för att hämta saker i bilen, bla matpåsen där jag hade smoothie och annan energi då jag började bli lite hungrig efter att inte ha ätit så mycket till lunch. Sköterskan frågade om jag var intresserad av att ta ett bad då det kunde vara skönt och smärtstillande och det lät inte dumt så hon satte igång badvatten och placerade även ett par akupunkturnålar på mitt huvud samtidigt som barnmorskan satte en nål i armvecket på mig.

När Totta väl kom tillbaka hjälpte han ner mig i badkaret vilket var skönt då jag hunnit bli lite kall och frossig. Mina värkar fortsatte komma med ungefär 10 minuters mellanrum men jag kände även en annan slags värk som var mer tryckande, som att kroppen krystade av sig själv, vilket fick mig att reagera. Efter ungefär en kvart i badet så tog jag mig upp, satte på mig sjukhusskjortan och fick prova att sitta på en pilatesboll lutande mot sängen istället. I samband med detta så erbjöd de mig att testa lustgasen så att jag skulle förstå hur den fungerade när den väl behövdes på allvar. Ungefär då så intensifierades värkarna tydligt och ibland kom en ny sån där “krystvärk” så lustgasen kom direkt till användning och blev raskt min närmsta vän.

Ganska precis kl 17.00, då det hade gått två timmar sedan jag var öppen 5 cm, så kollade de igen och konstaterade att jag nu redan var öppen 10 cm och att det därmed var dags att gå in i förlossningens andra steg. Totta frågade då om det alltså var försent att få Epidural nu och mycket riktigt var det så. Jag tog då ett hårdare tag om lustgasen.

TOTTA:
Jag var väl medveten om att det nu var för sent för Epidural men tyckte det var bäst att Sanna fick höra det från en sköterska istället för från mig och det bästa sättet var ju att helt enkelt fråga. Att det nu var för sent var inget som oroade mig för ryggbedövningen är ju till för att lindra smärtorna under själva öppningsskedet och nu var ju Sanna färdig med detta så vad skulle hon då ha bedövningen till ändå?

Jag hade också haft lite på känn att Sannas öppningsfas kanske gick snabbt eftersom jag upplevde hennes värkar som väldigt tydliga, kraftiga och distinkta. Jag anade att det kunde betyda att arbetet där inne också gick fort och det visade sig ju stämma fint. Överlag så hanterade Sanna sina värkar extremt väl och var duktig på att använda sig av de råd vi fick lära oss på “Föda utan smärta”-kursen som vi var på för två veckor sedan. Hon andades lugnt och tyst med stora andetag när en värk slog till och hon hummade även en del med låg tonart på sin röst när hon behövde det – precis enligt de råd vi fått. Att värkarna gjorde rejält ont rådde det dock ingen tvekan av då Sanna kräktes vid två tillfällen pga smärtan.

Eftersom öppningsfasen nu var avklarad så klingade värkarna av lite och vi pratade med barnmorskan om vad vi hade att förvänta oss härnäst. Hon förklarade att förlossningen nu går in i sitt andra skede då bebisen så sakteliga ska vandra nedåt mot Spinae. Detta kan ta ganska lång tid och för att snabba på det hela så brukar kvinnan uppmuntras till att röra på höfterna, öppna upp bäckenet etc. Sanna gjorde vad hon kunde genom att växelvis ligga på rygg, växelvis stå på alla fyra och vagga med kroppen, växelvis sitta på pilatesbollen och växelvis stå lutad mot sängen.

Det gjorde tydligen susen för redan kl 18:10 konstaterades att Sannas krystvärkar satt igång på allvar och att vi därmed gått in i tredje steget: Utdrivningen. Dags att föda fram vår dotter alltså.

Sanna placerades på rygg och vår sköterska och barnmorska klädde sig i skyddskläder eftersom inget vatten gått ännu och de därför förväntade sig en rejäl dusch inom kort. Dock kom det aldrig någon dusch utan efter ca 20 minuter enades personalen och Sanna att de skulle punktera hinnorna manuellt för att underlätta utdrivningen. Denna procedur var enkel och utförd på bara någon minut och efter detta upplevde Sanna att det blev ett mindre tryck. Under hela förlossningen så kändes vår personal väldigt lättsamma, seriösa och trygga. De gav Sanna massor av beröm och fick henne att förstå att hon gjorde allting helt rätt.

Stämningen var god. Det fanns tid för leenden och skratt även när det var som mest att göra

Nu kände vi alla att loppet började närma sig målsnöret så nu handlade det om att få ut maximal effektivitet ur varje krystvärk. Personalen provade med ett par olika ställningar för Sanna. Bland annat att hon låg på rygg och höll sig själv i låren. De testade även att montera ett järnrör ovanför Sannas höfter för henne att dra sig i men det som till slut fungerade allra bäst var att barnmorskan stod mellan hennes ben med en ihoprullad handduk i händerna som Sanna sen drog i när varje värk slog till.

Här kan Sanna ses dra i handduken under vad som troligen var fjärde värken från slutet

Jag höll mig uppe vid Sannas huvud under hela krystfasen men jag vågade blicka ner vid jämna tillfällen och förundrades över att man för varje värk kunde se att underredet liksom rörde sig utåt. Det syntes att nånting var på väg. Jag skulle tro att det krävdes cirka 15 värkar för Sanna att pressa babyns huvud såpass långt att man kunde börja skönja dess huvud vid öppningen innan det åkte tillbaka in igen då värken tog slut. Sanna gjorde här ett helt overkligt starkt jobb. Det märktes på henne hur otroligt ont det gjorde och eftersom hon inte fick använda lustgasen utan istället hålla andan under värkarna så avslutades de varje gång med gråtljud och hulkanden… men bara under 10 sekunder för sen drog hon sig samman, bet ihop, fokuserade, samlade energi och hade ett jävlaranamma jag aldrig sett henne ha förut. Hela hon utstrålade “Nu jävlar ska jag visa världen vad jag kan klara av!”

Ungefär kl 18:50 så stod huvudet så långt ner att vår barnmorska insåg att det bara var minuter kvar och ringde därför in en kollega. Numera kör man nämligen alltid med dubbla barnmorskor under förlossningar där den enas uppgift endast är att se till att kvinnan inte går sönder mer än nödvändigt. Hennes jobb är därför mest att pressa med handen mot mellangården och eventuellt även hålla emot bebisens huvud så att förlossningen sker i en hastighet som kvinnas kropp klarar av.

Strax före kl 19:00 så tittade bebisens huvud ut såpass långt (cirka 1/4 av huvudet) att den stannade kvar i detta läge även efter värkens slut. Det krävdes därefter ytterligare tre värkar för att få ut huvudet helt men när skallen väl var ute så följde kroppen med direkt utan paus och plötsligt låg hon där på Sannas bröst. Vår lilla dotter.

Observera klockan i överkant. Fotot är taget ungefär 15 sekunder efter att babyn kom ut

Under inget tillfälle under förlossningen översteg babyns hjärtfrekvens 145 slag / minut och vid inget tillfälle understeg det 125 slag. Hon mådde kanon hela vägen och det var antagligen därför hon fick 10, 10, 10 Apgar-poäng vilket är det högsta betyg som en nyföding kan få gällande hjärtfrekvens, andning, hudfärg, muskeltonus och retbarhet efter en förlossning.

En bra start på livet helt enkelt.