Nu har snart vecka 21 passerat, mycket men lite har hänt sen sist. Förra veckan blev ett helvete efter att ha börjat på bästa tänkbara sätt. Vi hade precis gått ut offentligt med den stora nyheten och allt kändes så bra. På måndagen ramlade jag över en oemotståndlig annons på en hästtransport och då det var ett bra pris för en schysst transport som Totta dessutom visste att jag velat ha en ett tag så tyckte även han att vi skulle slå till så på tisdagen hämtade han den när han ändå var och jobbade i stan. Så nu har vi en vagn att både köra möbler och annat skrymmande i samt hästen vid behov.
På onsdagen satte vi igång att möblera om och fixa till Lovisas rum som stått rätt ofärdigt sen inflytten. Solen sken och vi var på glatt humör, sen ringde det på dörren.

Mannen på andra sidan kom med en nyhet som slog ned oss från molnen. Han hade kört på vår älskade lilla Kurt.

Kurt, katten som förbrukat många liv men borde ha fler kvar. Han som satt utanför vår dörr och jamade en dag för 6 år sen och som sen blev en del av vår familj. Han som vi fick låsa in i köket varje natt för att han inte lät oss sova på nätterna, han som lärde sig att öppna dörrar, ibland även fast de var låsta. Kurt var viktig för våra andra katter, Bacon slutade gnälla och fick en bror som han kunde leka med när Fluffy ville sova. Kurt ville inte sitta i knä och gosa men han var kelen om han själv fick bestämma avståndet. Han var en rymmare om han fick chansen men höll sig i närheten och kom glatt tillbaka till oss.

Strax innan vi skulle flytta till Othem blev han sjuk, han kunde inte kissa och fick åka in akut på natten till veterinären. Bacon hade varit med om samma sak tidigare men denna gången kom kisset inte igång och fler akutbesök följde. Han fick även gå med kateter en helg men då det inte heller fick igång kisseriet så var han bara timmar ifrån avlivning när vi bytte veterinär och de som sista försök gav honom kortison. Därefter började det att fungera igen och vi fotade och jämförde till och med kisset varje dag för att se att det ökade ordentligt. Vår lilla odåga hade klarat det men oron fanns såklart kvar. Jag var så glad att han hade fått en andra chans och kunde följa med oss ut till Othem och få chansen att bli utekatt. Han lyckades rymma innan han fått komma ut men kom såklart tillbaka och efter en tid kände vi oss trygga att släppa katterna. De var så glada och ju mer vårsolen värmde desto mer njöt de. En dag var Kurt hängig och ville inte äta. In igen till veterinär. Han hade nån infektion i kroppen så han fick antibiotika och mådde sen bättre. Troligtvis hade han fått i sig nån olämplig växt. Ännu en gång var jag tacksam att han fick fortsätta livet med oss men oron hängde sig kvar och man var på sin vakt när han någon dag sov mer än vanligt. Jag upplevde också att han blev mer gosig och kunde till och med hoppa upp i knät. Han la sig aldrig eller så men han visade mer närhet än han gjort förut. Efter att vi flyttat så behövde vi heller inte stänga in honom på nätterna, han lät oss sova. Han uppskattade oss och livet i frihet men av någon anledning fick han inte fler chanser. Bilen klarade han inte. Jag antar att det inte var meningen. De starkaste ljusen brinner ut fortast.

Sista fotot på en levande Kurt

Sorgen har varit tung att bära men ju längre tiden går desto lättare blir det. Han är dock oerhört saknad och betydde mer för oss än vi kunde tro. Han var mer än en katt. Vi har inte vågat släppa ut Bacon och Fluffy sedan dess. Bacon fick följa med på hundpromenad en dag och han sprang så snällt efter oss ut i skogen och Fluffy vallade jag i trädgården. Men jag vet inte hur vi ska känna oss trygga med att släppa ut dem själva igen. Jag vet ju att de springer över till grannarna på andra sidan ibland. Vi får låta tiden gå lite och ta en dag i taget.

I övrigt har vi fått till Lovisas rum riktigt bra. Vi var över till en granne som har staplar av lastpallar för att kolla om han kunde tänka sig att bli av med några då båda tjejerna har uttryckt önskemål om att ha sängen på sådana. Vi fick oss en pratstund med denne trevliga granne som sa att vi fick ta så många pallar vi ville men vi nöjde oss för tillfället med fyra så sängen kunde komma upp från golvet. Sen hade vi besök av Lovisa med pojkvännen förra helgen och jag tror hon gillade vår fix av rummet. Annars används rummet mest som kontor till Totta då han oftast jobbar hemifrån numera.

Myran mår bra och magen växer. Nu syns det tydligt och det är svårt att hitta kläder på mornarna. Har gått igenom sommarens shorts och lagt undan nästan alla igen då jag knappt får på mig dem vilket tyder på att även rumpan har blivit större men det syns tack och lov inte, jag är ännu slank i kroppsformen.

Nästa helg är det midsommar och den blir inte som den brukar men vi ska försöka få till någon form av midsommarkänsla hemmavid med sill och potatis, jordgubbar och glass med mera. Kanske göra oss en egen liten stång att klä med blommor och blad. Det blir bra. Hoppas på bra väder kommande dagar så vi kan inviga stranden och känna på vattnet. Vi har haft runt 20-22 grader men ganska blåsigt mellan varven.

Imorgon går vi in i vecka 22.

Smygfoto på Ica Maxi

4 Kommentarer
  1. Birgitta Salonen
    Birgitta Salonen says:

    Släpet ser jättefint ut. Har ni kollat så botten är hållbar nog för hästen? Måste man besiktiga släp?

    Svara
  2. Bibbi Lundgren
    Bibbi Lundgren says:

    Önskar hela familjen en mysig midsommarhelg! Var rädda om er o dansa inte för mycket runt stången, så ni blir yra i huvudet. …..Kram på er alla. Saknar er.

    Svara
    • Sanna
      Sanna says:

      Tack! Så skönt att slippa hyra transport när man ska nånstans med hästen eller om man ska frakta nåt som inte får plats i bilen.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *